I vår västerländska kultur känns det kanske lite främmande att sitta och röra sig på golvet. Det här märkte jag också att var en av stötestenarna, då jag för ett par år sedan ordnade en hälsomotionsgrupp för pensionärer i Åbo på Villa vinden. Eftersom många kände sig tvungna att avböja inbjudan då det framgick att vi bl.a. skulle göra tänjningar på golvet, så kände jag mig tvungen att dela verksamheten i en "medium-grupp" och en "värsting-grupp". Det kom nog som en överraskning för mig, att det fanns deltagare under 70 år, som inte längre klarade av att gå ned på golvet!

Själv har jag under största delen av min fritid i vuxenlivet varit på tatami. Sittande, fallande eller på knä för att ge en behandling. Trots allt, kändes det som en verklig utmaning, då jag nu  bestämde mig att inte överhuvudtaget längre sitta på stolar, utan på golvet.

Enligt vetenskaplig forskning lär det ta minst 3 veckor att skapa en ny vana. Att sitta på golvet lär faktiskt vara bra både för hälsan och livslängden. Så nu har jag genomfört en tre månaders inkörningsperiod. Fortfarande känns det inte "bra", men betydligt bekvämare. Och i mitt fall är det avgörande. Förhållningssättet och attityden till golvsittandet betyder förstås en hel del, men för att det skall bli en vana, måste det finnas ett klart mål, kännas bekvämt och meningsfullt också i längden.

Mitt tillfälliga boende stöder fullt ut en minimalistisk livstil. Måltider och tänjning, allt här görs på futon. Och efter som jag upplever att min rörlighet i höften och knän redan märkbart förbättras bara på tre månader, så har jag beslutat att jag inte heller kommer att ha varken stolar eller höga bord i min lya då den blir inflyttningsklarUppföljning utlovas! 😊