Minnesbilder kommer flygande från min ungdomstid, då jag under ett antal månader jobbade med ackordarbete i en låsfabrik. Dagarna fylldes av antal bitar som jag jobbade med. Samma moment, alla timmar, varje dag. Det här var första gången jag insåg att ett prestations styrt beteende kan fullständigt ta kål på både kreativitet och livslust.

Av förklarliga skäl valde jag sedan också vårdaryrket. Även det, hade naturligtvis sina sidor och belastningar. Skillnaden här, jämfört med låsfabriken, var att arbetet aldrig blev färdigt. För att citera Lill-Snorre "det e väl int så farligt att tvätta sig, du blir ju skitig sen igen"😁.  Arbetet på vårdavdelningen var en kontinuerlig process, där själva produkten inte kunde mätas i antal bitar, utan i vårdkvalitet. Alltså hur bra eller illa det kändes då dagen var över. För alla parter.

Men att prestera, har för många, även utanför arbetslivet, blivit en heldags syssla. Ett 24/7 påhäng. Nu vill jag dra en parallell till sättet att träna, som för många, tydligt formas utifrån samma prestationshysteri. Ingen glädje eller variation att tala om, bara att räkna set och reps.

Som barn tyckte jag om att klättra i träd. Minns inte att jag räknade hur många gånger jag tog mig upp och ned, men det ersattes med andra aktiviteter när jag tröttnade. Därför väljer jag idag att hellre tala om en ”aktiv livstil” framom ”träning”. För sist och slutligen är jag inte redovisnings skyldig för någon hur många set och reps jag gör. Det ända som räknas är att det stöder min hälsa och att det är roligt. Lite som klättring i träd. Fortfarande.