Av hela kontingenten 1/77 i Dragsviks garnison, var det endast jag som beviljades vapenfri tjänstgöring på etiska grunder. Och vapenvägrare har ju alltid hört till dem som sticker ut med sina övertygelser. De är inga teamspelare. Men rätt besynnerligt nog, så har ingen nånsin frågat mig om jag fortfarande står fast vid min övertygelse. Själv har jag aldrig ångrat mitt val och jag är tacksam för att mina åsikter togs i beaktande.

Men när man allmänt begrundar sina val i livet, så leker man ju samtidigt med tanken, hur annorlunda allt kunde ha varit om man gjort ett annat val. Och det är just så som det är. Det skulle endast ha varit annorlunda. Man får bara en chans per tillfälle!

Jag har aldrig tyckt om armén. Men som vapenvägrare öppnades en möjlighet att utbilda sig till ”cykelmikko” i Dragsvik. Så inget är så illa att det inte har nåt gott med sig, brukar man säga. Ja, så är det nog. Dom kunskaperna jag fick lära mig där, har sparat mig en hel del pengar under mitt vuxna liv. Byte av ringar, kedar, lager eller kugghjul, allt lyckas. Så för mig blev det cykel som transportmedel även efter armén, aldrig bil. Så på tal om nyttomotion… 😊

Firabel under bostadsremontens mellandagar.

"Husvagnen" har varit utlånad till Åland, men är återinstallerad i Ekenäs.

Inredd för att transportera astronomi utrustning till mörka observationsplatser.